Anita Salomonsson är född 1936 i Västra Hjoggböle. Hon är utbildad socionom och arbetade tidigare som socialsekreterare i Umeå. Numera har hon gått i pension för att skriva på heltid. Hon debuterade som 59-åring med en roman med självbiografisk anknytning och har sedan dess intagit en väl förankrad plats inom den norrländska litteraturtraditionen. För närvarande har hon just gett ut ett verk om Norsjökonstnären Victoria Nygren, "I själen förskräckt", och skriver därmed inte längre om sina hemtrakter i Hjoggböle. Det som förde Anita till Victoria Nygren var hennes änglabilder. Om dem hörde Anita talas om när hon skrev sin roman med samma namn.
Björn Lindholm

 

Bibliografi
Änglabilder, 1994, Tidens förlag
Genom tidens handflata, 1995, Tidens förlag
Vackrast var ändå mamma, 1996, Rabèn Prisma
Det gudomliga barnet, 1998, Norstedts förlag
Mannen på myren, 1998, Veckans bok
I själen förskräckt, 2000, Norstedts förlag

Antologier
Västerbotten berättar, 1988
Göra upp eld, 1996, Glesbygdsverket
Störstorden, 1996, Ord & Visor förlag

Övrigt
Medverkat i tidsskrifterna Provins, Västerbotten mm
Noveller i olika dagstidningar

Det tysta språket

Det var den tiden då husen var rödmålade och fyllda av tystnad.
Det var också den tid då allt var utmätt, alldeles för litet och just så pass. Endast sällan var något för stort eller för mycket. Bara slitet och eländet. Det mesta var för trångt, för snålt eller otillräckligt. Skorna var för små, vaxduken ett par tum för kort och kafferansonen för knapp. Pengar var det ont om, liksom papper, böcker och radioapparater. Yllestrumpor nådde halvvägs och lät kylan måla småflickors lår blåröda. Taken var låga, fönstren, spiskåporna och diskbänkarna. Centimetrar fattades hela tiden och mödrarna skarvade och lagade.
Men något fanns det som det var gott om och som fyllde ut där bristen gjorde hål. Det var TYSTNADEN. Den var det gott om. En egendomlig tystnad fyllde de stora västerbottniska husen och fick dem att sväva i skymningen. Jag förundrades över att de låg där, att de fanns till inför mina ögon. Jag förundrades också över tystnaden, som var mjuk och påtaglig och lät människornas konturer bli tydliga. Tystnaden var också det golv, varpå min barndoms utvalda människor rörde sig fram och tillbaka och handhade orden.
Kanske är nyckeln till allt skrivande förundran. Utan förundran svävar inga hus, vibrerar inga landskap.

Jag är tacksam för den förundran som fick det västerbottniska landskapet att öppna sig, ladorna att som silverpenningar glänsa i månskenet och korntegarna att vaja tyst och inrutat.
Mest tacksam är jag över den tystnad som präglade min barndom och som gjorde förundran, iakttagelser och upplevelser möjliga. Tystnaden är ett gyllene ägg. Slår man sönder det, rinner innehållet ut.
Tystnaden har i vår tid blivit en bristvara. Överallt pratas det, snattras och pladdras det. Skalet spricker och innehållet rinner ut.
Tystnaden är en sorts spegelvärld. Allt det som inte sägs, förvaras inne i tystnaden. Ondskan bor följdaktligen där, liksom hatet, hämnden och likgiltigheten. Tystnaden har också en baksida. Det är TIGANDET. Tigandet är något annat än tystnaden och är utrustat med hullingar. När tystnaden övergår i tigande kommer ofta elakheten in och illviljan. En författare på 1600-talet skilde mellan åtta olika typer av tystnad. Den kunde vara förtänksam och slug, ansåg han, förbindlig, spelfull, slagfärdig, dum, gillande och föraktfull.
Naturligtvis hade han inte hört talas om dem västerbottniska tystnaden, den som fyllde de västerbottniska husen och fick dem att sväva.

Det var en märkvärdig tystnad som rådde i min barndom, ett språk i sig, ett stumt säreget språk som inte lämnat något spår efter sig. Orden som förmådde tränga igenom denna märkliga, högst påtagliga tystnad, var korta, välfunna och kärva. Som varsamt utformade redskap, som hacka och spade.
Det jag talar om är tystnaden som språk. Ett ordlöst språk, som var tystnadens, som var det vackra språket. Ursprungligt, renlärigt, och kroppsnära. Kroppsspråksteoretiker skulle ha förundrat sig. Snöt sig någon, innebar det ofta punkt, ett definitivt slut på samtalet. Som i en skrivbok. Understrykningar fanns och kommatecken. Man drog veven till kaffekvarnen ännu ett varv, stack kniven i smörbyttan med en snärt. Kort, demonstrativt.
Det var åtbörderna som talade, gesterna som skrev. Husgeråden och föremålen. Tvättbräddan uttalade sig, satte ord på det nödvändiga. Spisringarna, skafferidörren, skorna som dunsade ner framför spisen en vinterkväll.
Det var det tysta, vackra språket. Språket som utan att yvas gav form åt glädjen såväl smärtan och sorgen. kaffekoppar klirrade glatt en eftermiddag, åldrade händer ritade händer av sorg på duken. Suckar steg som ut djupa brunnar och skratten, de enstaka skratten, kom uppifrån och som tunna små ljussken.
Allt var inne i sig själv och exakt vad det utgav sig för att vara. människorna skötte sitt och arbetade i tystnad. en märkvärdig tystnad, utan laddning, utan uppsåt. Endast frånvaro av ord. Händerna rörde sig, ritade tydliga tecken över strykbräden och plogfåror, bildade meningar. Och barnen stavade och förstod: I evigheter ska jag pligga skor, bära ved och vatten. Ingenting annat kommer att givas mig. Eller dess motsats: Jag hänger tvätt, i hela mitt liv vill jag hänga tvätt under guds vackra himmel. Även det förstod ett barn.
Ingenting blev sagt i onödan, ingenting behövde kastas bort. Idag snattrar vi, babblar vi, ältar vi. Orden har mist sin sälta. Det är ont om tystnad, om mjuk, vilsam tystnad.
Jag minns språket, det tysta, vackra språket, som var tankestreck och utropstecken. Som bars av tystnaden och som nådde fram. Just så pass klart och koncist.

Anita Salomonsson