Hjoggböle är en av de fåtal byar som har en byakista som innehåller gamla handlingar som säger en hel del om hur byn har utvecklats. De äldsta handlingar som finns är myndighetsskrivelser, tingsdomar, tingsprotokoll och lantmäterihandlingar, det äldsta byaprotokollet är från 1928.
Från 1543 års jordabok då det fanns fem hemman i byn, två i Västra Hjoggböle, två i Östra Hjoggböle och ett i Sjön, och namnen på brukarna, därefter finns det uppgifter på vem som varit ägare och brukare av fastig- heterna i Hjoggböle. Att Hjoggböle hade bra jordbruksmark visar en uppgift från 1695 då Skelleftebygdens största bönder fanns i Hjoggböle.
De sex hemmanen hade i medeltal 19 kor 21 småkreatur och två hästar. Största besättningen i bygden på hemmanet Nr: 4 Östra Hjoggböle 27 kor 21 småkreatur och 2 hästar.
De sex Hjoggbölebönderna fick också en tung pålaga vid indelningsverkets införande samma år 1695, då de sex hemmanen blev ålagda att svara för tre soldatrotar, det innebar att hålla en stuga till soldaten och en jordbit för att underlätta försörjningen för soldaten och hans familj som rotebönderna hade ansvar för.
Inledningen på 1700 talet var en tung tid med ständiga krig, mellan 1704- 1718 stupade sju soldater från Hjoggbölerotarna i främmande land, det blev många änkor och barn som måste försörjas. Det var en tung pålaga för de fåtal vuxna som fanns i byn.
En uppgift om antalet boende i byn 1700 visar att då fanns 31 vuxna, därav 17 kvinnor. Antalet barn var säkert lika många som antalet vuxna. De första tjugo åren på 1700-talet minskade antalet vuxna i byn, men vid en räkning före halvsekelskiftet hade antalet vuxna ökat till 39 "däri inräknat korpral Slumpares hustru", som det står i en uppgift.
Orsaken till befolkningsminskningen i början på 1700-talet var nog de pågående krigen, och de många unga män som stupade, det var en stor procent av byns vuxna befolkning. Det är den enda tidsperiod då befolkningen i byn minskat fram till 1945.

Alla byns marker var oskiftade, även rågångarna mot angränsande byar var osäkra, det gav upphov till många tvister, i de flesta fall var det betande djur som var upphov till stridigheter.
Vid laga ting i Skellefteå den 27 oktober 1763 behandlades en stämmning som bonden Olof Olofsson utverkat på sina grannar och de övriga bya- männen i Hjoggböle om att delning skulle ske över alla till byn hörande ägor i åker och skog.
År 1786 fastställdes rågångarna mot övriga byar och en uppskattning företogs av gemensamma vatten, åker och skog. Arealen var 8.592 tunnland, 28 kappland och skattetalet 3 1/2 mantal skatt. Vid storskiftet 1796 fanns det 12 skattebönder i byn med 31 tunnland åker. Eftersom byn hade så dåliga vägar mot Skellefteå, där produkterna skulle säljas och församlingskyrkan var, fick byn nedsatt skattetal därför att så många dagsverken gick förlorade på grund av dåliga kommunikationer. Trots de påtalade dåliga vägarna tog det 100 år innan en ny och bättre väg blev färdig i mitten av 1890- talet.

Under åren 1845- 1850 genomfördes laga skifte över hela byn. Då lades all mark ut på enskilda fastigheter, förutom mindre samfälligheter och all väg- mark som förblev byns samfällda ägor. Det var 28 skattebönder som sökte laga skifte 1845, det var några som dött och andra tillkommit, när lantmäteriet avslutades 1850 var det 29 skattebönder i byn. Laga skiftet tog sex år att genomföra, då hade alla byns marker mätts och värderats och en hel del ägoutbyten gjordes för att få sammanhängande ägor. Laga skifteshandling- arna är en diger lunta, där alla sammanträden under sex år är protokollförda, och där ser man att det var många invändningar mot de förslag som lades fram, det var inte alla som fick sin vilja igenom.
Slutsammanträdet blev också dramatiskt, där skulle samtliga skriva under och erkänna sig nöjda med det framlagda förslaget, men det var två bönder som vägrade att skriva under, då deras önskemål inte beaktats, samman- trädet kunde inte avslutas, men man enades om att sammanträdet skulle fortsätta dagen efter.
Slutsammanträdet fortsatte nästa dag, och då skrev även de som vägrat dagen förut på, utan att ha fått sina önskemål tillgodosedda, därmed kunde laga skiftet i Hjoggböle avslutas.
Av de 29 undertecknarna har en stor del använt bomärke vid sin namn- teckning som någon annan skrivit, i de sammanträdesprotokoll som finns kan man se att det är några som varit mer stridbara än andra och haft många önskemål för egen del utan att få dem tillgodosedda, förrättningsmannen verkar ha klarat av att balansera önskemålen till de flestas belåtenhet.
Medan byns marker var oskiftade behövdes mycket samarbete mellan bönderna, då de odlade bitarna var små och om vartannat så att brukandet måste samordnas.
För att skapa ordning i samarbetet utfärdade Lanshövding Gabriel Gyllengrip en mönsterbyordning för länet. Den 20 april 1751 fastställdes vid tinget i Skellefteå byordningsstadgar för Hjoggböle m fl byar i Skellefteå socken, denna ordningsstadga omfattade 36 paragrafer, och utgick från mönsterbyordningsstadgan för länet.
Byordningsstadgan föreskrev att det skulle hållas byastämma och att det skulle väljas ålderman och två bisittare i turordning, man var bisittare ett år, och valdes till ålderman nästa år, och valdes till bisittare det tredje året. ( Här kan man tala om växling vid makten ).
Byastämman hade även en myndighetsfunktion som kunde utdömma böter för dem som inte följde de beslut som byastämman hade enats om, eller den som inte kom till byastämman dit det var närvaroplikt.
Byaordning skulle läsas upp vid årets första sammanträde för att påminna om vad man hade att rätta sig efter.
I byaordningen fanns fastställt vad som åvilade ålderman och det var en ansvarsfull uppgift. Han skulle kalla till byastämma när han ansåg att det fanns frågor som borde behandlas gemensamt.
Kallelse skedde med budkavle. Det kunde vara en träpinne där ålderman hade sitt bomärke och den som mottog budkavlen ristade dit sitt bomärke som bevis för att han mottagit kallelsen. Tid och plats medelades av den som överlämnade budkavlen. Den som fått kallelsen var skyldig att närvara vid stämman, annars utdömdes böter.
Skriftlig ärendelista utgick ej då det var ett fåtal som kunde läsa. På bya- stämman behandlades frågor som man var tvingad att samarbeta om då marken var oskiftad och mycket var gemensamt.
Den viktigaste byastämman var majstämman den 1 maj, det var början på sommaren och då bestämdes när stängslen skulle vara lagade och det bestämdes vilken dag djuren skulle släppas på bete och från den dagen skulle alla grindar hållas stängda.
Torparnas getter verkar ha haft trångt om livsutrymmet och var illa sedda. En stor fråga var vilken dag slåttern skulle börja på de samfällda ängs- markerna. Underhåll av vägar och broar verkar ha varit aktuellt på alla byastämmor. Men så länge markerna var oskiftade var man tvingad att samarbeta, men ifall någon bröt mot byastämmans beslut utdömdes böter som beslutades vid nästa byastämma. De bisittare som valts skulle driva in de böter som utdömts. Ålderman var var skyldig att tillse att fattade beslut efterlevdes.
Om den valde åldermannen inte var skrivkunnig var han skyldig att leja en skrivkunnig person som skrev protokoll, och även svara för kostnaden. Om den fastighet som stod i turordning för att vara ålderman ägdes av en änka var hon skyldig att utse en man i sitt ställe, en kvinna kunde inte vara vara ålderman, men hon skulle även svara för kostnaden.

Ålderman hade mycket att ansvara för, enligt en paragraf i byaordningen skulle ålderman ha tillsyn över sedligheten och superiet i byn, en annan paragraf i byaordningen lyder: "Den som af vane håller lekstuga med dans och spel, böte husbonden 32 sk banko och var person utifrån byn kommer 16 sk samma mynt."Dock må sådant vara ej förbjudet vid ärbara samkväm".

Med alla dessa åliggande på ålderman var det nog svårt att undgå konflikter, det hade man förutsett i byaordningen, enligt en paragraf: " Skulle någon vid sammankomsten överfalla ålderman med hugg och slag eller med oanständiga ord och utbrista i eder och svordomar böte han en riksdaler banko".
De böter som utdömdes skulle tillfalla de fattiga i byn.

Byaordningen gav frihet för byarna att använda det som passade för deras by, val av ålderman skulle enligt byaordningen gå i turordning, men för Hjoggböles del har det inte tillämpats efter laga skifte 1850,utan ålderman har kunnat omväljas som också skett och sker. Det har senare visat sig att de bäst bevarade byahandlingarna finns i de byar där ålderman omvalts och verkat en längre tid, vid årligt byte har inte handlingarna följt med och bevarats.

Vägar var en viktig paragraf i byordningsstadgan. Visserligen regleras skyldigheten i stort genom allmän lag. ( Enligt 1734 års lag skulle alla "som å landet hemman äga eller bruka, vägar röja och broar bygga". De skulle dessutom underhålla och förbättra vägen. Varje hemman tilldelades efter storlek ett stycke av vägen.) Hjoggböle bönderna hade därför att svara för underhållet av en sträcka på kustlansvägen vid Bureå, samt skyldighet att deltaga vid byggandet av Lejonströmsbron vid landskyrkan.
Vägarna inom byn: "( Vägarne inom Byssägor samt till och från Byn skola delas grannarne emellan samt sedan vid makt hållas eljest böte then för- sumlige.)
Brandskydd för att förhindra eldsvådor, en del byar var tätt sammanbyggda, skulle ålderman och bisittare göra en brandsyn på våren. De ägde rätt att riva den eldstad som var i olagligt skick och ej åtgärdades.
Fisket i byns vatten fick fiskerättsinnehavarna själva besluta om, där säger byordningsstadgan ingenting.
En paragraf i byordningsstadgan förbjuder någon att köra hem hö under den mörka delen av dygnet, men om någon var tvingad att köra i mörker så skulle han ha ett trovärdigt vittne med sig, som kunde intyga att han varit till sin egen lada, om någon bröt mot förbudet skulle hölasset beslagtas av byn.

§ 36 ger ålderman och bisittare rätt att uttaga de böter som utdömts enligt byaordningen. Om den dömde vägrar att betala skall pant tagas och efter en viss tid försäljas, om den inte innan dess blivit inlöst.
Överskottet av försäljningen skall, sedan bötesbeloppet erlagts, tillfalla den dömde.
Mönsterbyordningens sista paragraf ger byamännen frihet att själva avgöra hur inkomna böter skall fördelas, men ger dock vissa råd. Åldermannen bör således för sitt arbete ha en del herav, " ty det är billigt att han för sitt omak och besvär njuter en del theraf," Resten bör tillfalla de fattiga eller gemen- samt arbete för byn. ( Men at använda them til Dricka och Brännevin eller vid utsatta samqväm gemensamt förtära, vare aldeles förbudit.)
Byaordningen föreskrev senare. Att åldermannen får i intet fall del av böterna, och han är alltså helt oavlönad.

Myndigheterna utövade en hård tillsyn över byarna och dess befolkning. Kyrkan utsåg på 1600 talet uppsyningsmän i byarna som i många fall kunde vara ålderman, dessa skulle ha uppsikt över bybornas vandel, sedlighet och superiet, samt tillse att tjänstefolk och inhysingar inte utövade kortspel på söndagarna. Uppdraget som uppsyningsmän var inte eftertraktat och många försökte avsäga sig uppdraget, men en del hade klarat åtta år.
Det finns en del tingsdomar mot byborna, men om det beror på överva- kningen säger inte domarna.

De byordningsparagrafer som har nämnts tillämpades nog mest före stor- skiftet och laga skifte då mycket var samägt, men hur mycket som har använts i Hjoggböle är svårt att veta, byarna verkar ha haft en stor frihet att använda det som var mest lämpligt för deras by.
Det äldsta byaprotokollet är från 1828, nästa är från 1845 och därefter går det att följa mycket av vad som hänt i byn, på både trevliga och otrevliga händelser.
Det kan nog ingen i dag föreställa sig vilken makt en byastämma utövade, det gällde då främst de som saknade möjlighet att klara sin försörjning, och var beroende av byn som hade skyldighet att tillse att alla i byn boende hade en dräglig försörjning, och även tak över huvudet.
Det är nog mot den bakgrunden man får se de beslut som togs om att ingen fick bosätta sig i byn som inte kunde klara sin försörjning.
De som deltog i byastämman var de som hade i mantal satt jord, och deras rättigheter och skyldigheter räknades i fastighetens skattetal.
Det var änkor och barn som hade det svårast, många gånger saknades även bostad, och byn byggde fattigstugor för att ha husrum för änkor och deras barn, men även gamla och orkeslösa fick en bostad. Ett exempel på uttax- ering är att för varje tunna skatt skulle levereras fem skålpund mjöl av bättre sort och fem skålpund av sämre sort. Vem som skulle få ved beslutades på byastämman, vanlig uttaxering var ett lass ved för varje halv tunna skatt och det skulle köras till mottagaren.
De dystraste protokollen är när de hjälpbehövande såldes på auktion till den lägstfodrande för mat och husrum för ett år, eller när det bestämdes turord- ningen för de barn som skulle gå kring byn för att få sitt uppehälle, vanligt var två dygn för varje tunna skatt, det kunde vara flera barn från samma familj, och många familjegrupper som var på vandring runt byn, vanligt var att det började på hemman nr:1 och sedan i turordning.
Det hände att byn betalade för skötsel och husrum för någon ensam person i livets slutskede, och även kista och skjuts till begravningsplatsen. Man kan förstå om det var många som med bävan såg fram mot de beslut som fattades på byastämman, som i många fall gällde deras överlevnad och framtid, om det fanns någon.
Nödåren 1867 och 1868 var svåra även i Hjoggböle, då var det alla som saknade mat, två års felslagna skördar gjorde att det saknades mjöl och utsäde. Byålderman och by ansvarig förhandlade med myndigheterna och fick hjälp i form av mjöl och utsäde, mjölet som gåva men utsädet skulle återbetalas när skördarna blev så stora att byn orkade med, men det finns inget som visar att återbetalningen är gjord. I den förteckning som finns är det nog nästan alla i byn som fick hjälp.
Majstämman var obligatorisk som byastämma, men det förekom många extrastämmor och då var anledningen att någon var utan mat eller husrum. Vid majstämmorna hölls auktion på sjöfoder i träsket, det gav inkomster till att finansiera hjälpen, den sista auktionen på sjöfoder hölls 1939.

Skolan omnämnes i ett byaprotokoll första gången den 19 december 1859 då anställdes en piga från Vallen som skulle vara lärarinna och fara runt i byn och undervisa i stavning och läsning, senare protokoll talar om att byn hyrt husrum för skolan på många olika platser inom byn.
Byns första skolhus byggdes i Västra Hjoggböle och var byggt 1881 då ett ett gåvobrev på skoltomten är upprättat, det skolhuset användes till 1921 då nuvarande skolan byggdes, gamla skolan är nuvarande bönhuset.
Östra Hjoggböle skola byggdes 1890 på en plats som var lämplig för både Sjön och Östra Hjoggböle. Nytt skolhus byggdes 1929 i närheten, den skolan användes till 1958 då minskat barnantal medförde att skolan indrogs och barnen flyttades till skolan i Västra Hjoggböle. De första skolhusen byggdes av byamännen inom skolrotarna, som svarade för både virke och arbetskraft, de första skolhusen blev byns första samlings- lokaler som även användes för gudstjänster, byastämmor och övriga samman- komster.
Den gamla byastämman hade ett stort socialt ansvar,och något av en myndighetsfunktion, men med tidernas förändring har det mesta övertagits av andra myndigheter, men majstämmotraditionen finns kvar inom byn, men byastämman har övergripande frågor inom byn. Föreningar har övertagit en del av den verksamhet som byn hade ansvar för. Byaföreningen som finns sedan några år, bedriver en verksamhet som berör byns gemensamhetsanläggningar och är en viktig sammanhållande länk. Fiskevårdsföreningen sköter fiskefrågorna inom byns vatten. Byahandlingarna och många föreningars handlingar finns förvarade hos folkrörelsearkivet på Nordanå, men är åtkomliga för alla som är intreserade, av att studera bya och föreningsverksamheten i Hjoggböle.

Sixten Stenmark som grävt i byakistan