Byaslaktare och slakterier
- av Sixten Stenmark

Slakt och slaktare har nog i alla tider omnämts med en viss respekt. Slakten skedde nog länge hemma på gårdarna, man kallade på en slaktkunnig person, som gick mellan gårdarna, en stor del av slakten skedde på hösten, när djuren togs in från bete, och slaktsässongen räckte fram till jul för många hade en gris som skulle slaktas före jul.
Att det mesta slaktades på hösten när det blev kallare, för enda möjligheten att bevara kött och fläsk var att salta ordentligt, om det inte var så kallt att det gick att frysa. Fårkött var det vanligt att torka i en bakugn då blev det en längre hållbarhet på köttet.

När djurantalet ökade på gårdarna kunde man börja sälja slaktkroppar och slaktdjur, efterfrågan fanns inte i byarna, utan det var Skellefteå eller Bureå där det fanns uppköpare. Byaslaktarna började att köpa slaktdjur i byarna slakta och sälja till slakt och charkföretagen i Skellefteå. Janne Lidström i Forsen var slaktare och började att handla med både slakt och livdjur, han byggde även ett slakteri omkring 1910.
Slaktkropparna fraktades med hästskjuts till Skellefteå, senare kom bussarna som övertog frakten. Janne Lidström fick efterföljare som slaktare, Signar Karlsson lärde sig att slakta i Lidströms slakteri, och började sedan med slakt och kreaturshandel och byggde slakteri på sin gård i Forsen omkring 1925. Petrus Renman var byaslaktare, han byggde även ett slakteri i mitten på 1920 talet på sin gård.

Både Karlsson och Renman drev en ganska omfattande byaverksamhet i början på 1930 talet, slaktkropparna skickades med bussar till uppköparna och emballaget runt slaktkropparna var lakan, slaktaren följde naturligtvis med för köttet drogs på en kälke eller dragkärra beroende på årstiden från busstationen till Hedmans eller Viklunds slakterier.
Priserna på slakt och och slaktdjur varierade mycket efter årstiderna på hösten var det ett stort utbud på nöt och får och och lagringsmöjlig- heterna utan fryshus var begränsade, det var köparnas marknad och priset därefter, det var dessa prisvaritationer som drev fram föreningsslakten.

Slakteriföreningen gjorde att konkurensen ökade och underlaget byaslakten minskade, men både Karlsson och Renman fortsatte in på 1950 talet, men man började anlita byns taxiåkare både för att hämta in djur och frakta slakt till uppköparna, samtidigt vidgades upptagningsområdet, det fick inte vara för långt att gå när djuren skulle ledas från säljaren till slakteriet, det var i regel ungdomar som hade det uppdraget och där syntes det fort vilka som klarade uppgiften att hanskas med djur.
Hälsovårdsnämnderna började titta på de primitiva slakterierna och krävde åtgärder, som blev för kostsamma. Verksamheten upphörde i mitten på 1950 talet. Både Karlsson och Renman fortsatte som byaslaktare.