| |
"Enär familjen är stor och i det närmaste
måste betraktas som utblottad efter förlusten av kon,
beder vi dem som känner sig manade att lägga en slant."
Det är den svartvita kon som ätit i sig en hårnål
nere i hägnan och under hösten fått slaktas. Mannen,
iklädd gummiskor och sliten krimmelmössa, lägger
penningsumman och en tummad lista på symaskinen. Man har
oroat sig för familjen, säger han, och vill hjälpa
till. Muntra upp lite så här på julaftons morgon.
Rörd av omtanken, omtumlad men också lite skamsen står
mor där. Aldrig har hon trott sig komma i den belägenheten.
Men nu är hon där, åratal av ängslan och
farhågor har besannats. Hon tackar om och om igen, har svårt
för att dölja sin förlägenhet och tar kaffepannan
till hjälp. Att vill han inte ha en kaffidroppa, säger
hon, hon har just värmt på. Hon är på väg
men nej, han har bråttom, budbäraren, och säger
sig vara tvungen att uträtta ett par ärenden till.
Efter en hastig önskan om en riktigt God Jul försvinner
han nerför backen på en grönmålad spark.
Mor är som bedövad en stund och behöver en stol
att sitta på. Och en kaffeskvätt.
Det är därför barnen kan kasta sig över namnlistan.
Hon märker det inte, hon sitter i tankar. Bakom hennes rygg
reser sig osynliga gestalter. En del kända, andra inte. Barnen
pekar med ivriga små fingrar och väsnas och mor ska
just öppna munnen för att tysta ner dem, när något
händer. Det blir tyst i köket, egendomligt tyst och
hon tittar förvånat upp. Mamma, mamma, hör hon
då, lärarn har gett fem kronor.
Då vacklar hon till där hon sitter med kaffekoppen
och en halv sockerbit. Världen rämnar ännu en bit.
På nytt får hon hämta sig.
- Ska i verkeligen tro he, säger hon efter en lång
stund.
- Jå si, försäkrar de, he jer han. Och så
står de däri halvdunklet från söderfönstret
och undrar. Att visst jer he konstigt?
Då ser hon strängt på dem och säger att
visst, han är ju också människa. Att det ska de
veta. Och så reser hon sig långsamt och häller
en skvätt mjölk i risgrynsgröten. Rör om utan
att se på dem. Hon har hilkan djupt ner över pannan
och är som Askungen. Grå och som ödelagd.
Snopna står de där. Som på en främmande
jord. Nu vet de hur allting är, de är utblottade. Lärarns
namnteckning är en bekräftelse. På ett nu har
deras villkor förändrats. Skulle de inte vara uppbragta?
Mor ser det och skickar ut dem efter ved. Men veabänken jer
ju full, säger de. Barnaögon ser också. Inte räcker
det så länge och så kan ni ju sopa framför
bron. Om nu tomten ska komma fram, tillägger hon i lite ljusare
ton.
På sista tiden har hon haft det svårt. Förlusten
av kon är som ett öppet sår. Hon ser hur barnen
också sörjer. Hur de precis som hon undviker det tomma
båset. Den svartvita kon har varit dem en kär lekkamrat.
Om än lite illsnedu. Och så är det mjölken,
hur ska det gå utan den? Ändå har de gång
på gång försäkrat henne att de lika gärna,
ja hellre nästan, dricker brunnsvatten och sur vinbärssaft.
Slammer ute på bron säger henne att de är på
väg. Hon rätar till anletsdragen och lägger undan
listan.
Äntligen faller mörkret, äntligen är julaftonen
inne. De äter lutfisk och sås och en bit av skinkan.
Märkvärdigt tystlåtna, hävdar far. En och
annan grisfot gnager de också av men bara som en bro över
till det väsentliga. Julklapparna.
Far försvinner ut och mörkret faller. De springer mellan
fönstren och tror sig se, smyger ut på bron och lyssnar
in i mörkret. Någon är på väg genom
skogen, visst är det så, tunga steg som knarrar genom
snön. Mångubben ler åt dem och en ensam stjärna
blinkar över fustaket. Känner kanske inte igen dem.
Fina barn, rena och välkammade. Kinder som glöder, rosetter
som vippar i takt med julgransbollar och konfekt och golfbyxor
som lättsamt böljar kring smala pojkben. Överallt
spår efter henne, efter Bojan Lind, symaskinens okrönta
drottning, som vridit och vänt på gamla plagg och snott
ihop det.
Modern ler, de tycks henne doppade i guld, barna. Bara fadern
återvänder från sitt hemliga uppdrag, ska hon
sätta på kaffepannan och värma på saffransbrödet.
Så välsignat allt ändå var, tänker
hon, jag har lyckats köpa något åt dem var. Ja,
även åt honom. Så överraskad han ska bli.
- Ska tomten in komma snart?
Hon ler ljuvt och änglalik. Visst, säger hon och klappar
den blåögda linhårspojken på huvudet. Han
hav se langt att gaa, han gett ju först ein i Sibergslia,
Rackberge och Sidtorp.
Hon reser sig och blåser av ljusen i granen och tänder
i stället ett på bordet. Det mörknar i vrårna
men girlanderna i taket och papperslyktan under lampgloben håller
stämningen. Och allting som skiner blankt och nyputsat. Murkåpan,
spisfronten, vattenskopan. Till och med en dispensära skulle
göra stora ögon.
Hon har just hällt nytt vatten i kaffepannan då det
stampar på bron. Barnen flyger upp ur sin gruvliga väntan.
Nu kommer han, nu kommer han, skriker de. Och ska hon då
inte ropa stig in? Visst, skrattar hon och gör dem till viljes.
- Var så god och stig in, ropar hon.
Och in kommer han med kyla och snö, för sopkvastar bekymrar
inte en skogstomte av hans sort. Den nyfernissade korkmattan blänker
och får honom att sväva mellan golv och tak och den
yngsta att i förfäran falla i gråt.
- God Jul, säger han med skrovlig röst och slår
sig ner på stolen innanför dörren, feinns he na
snäll a barn janna?
- Jå, hova se snäll dem vara, säger mor och ser
ut som Snövit. Finklänning och med håret i mörka
vågor runt ansiktet.
- He jer bra he, säger han och tar sig åt ryggen.
- Jer he reint arbetsamt att vara jultomt, säger mor deltagande
för alla kunde de ju se hur medtagen han var.
- Jå, svarar han och tar sig åt ryggen och då
tycker sig någon känna igen handsken men ändå
har vett att tiga.
Sedan blir det tyst, gruvligt tyst. Barnen stirrar spänt
in i masken och väntar.
- Jer he eingen som veill seit oppa knée?
Och så underligt är det att ingen vill sitta i en tomtes
knä. Besviken tycks han heller inte bli, tomten, han skrattar
till bakom masken och säger:
-He var som bra, för i hav se illt i dem!
Han har gått hela vägen från Rackberget, säger
han, ja genom skogen förstås och nära på
försvunnit ner i ett svarthål ute på myren. Han
hade känt ett hiskeligt sug och i förskräckelsen
fått lust att karva av sig benet för att undkomma.
Men då hade en annan tomte skyndat till. Han kanski var
fra Sibergslia, i tro he.
Mor, som från sidan verkligen liknar Snövit, vänder
sig om och får bråttom med kaffepannan.
- Men je hava väl julklappa säger han.
Jo, jo, de visar honom ivrigt. Då kanske de inte behöver
fler? Kanske har han ingenting mer att uträtta? Jo, jo, säger
de och kommer närmare, att nog vill de ha fler. Då
börjar han att leta i fickorna och svårt är ju
det för rocken är avigvänd på en tomte. Men
här, en karamellpåse och ännu en. Sju stycken
hade han trollat in i rocken.
- Och se julklappen at mamma, säger han och tittar bort mot
henne.
Så reser han sig från stolen, tomten, och går.
Önskar dem God Jul och lämnar en pöl av smältvatten
efter sig. Men knappt har de hämtat sig så öppnas
dörren igen och far kommer.
- Tomten ha vöre jer, säger någon med en hemkokt
på tungan.
- Jasså, jå i tro i träffen oppa Svinmyra, säger
far.
Och så är familjen hel och stunden inne. Ett paket
till var och en. Pennskrin, färgpennor, kortspel och små,
små dockor som ryms i en tändsticksask. Mor öppnar
sitt paket med bävan.
Att vad kan han nu ha hittat på? Ut ur papperet kommer en
rund träbricka som han hittat på torget i Skellefteå.
Där är ett namn inristat. Inte Askungen, inte Snövit,
inte mor, utan Beda.
Hon rodnar lite och han ler belåtet. Riktigt nöjd är
han. Så är det hans tur. Att öppna nu, säger
barnen.
Med sträv och ovan hand får han upp paketet och där
ligger en alldeles ny och fin söndagsskjorta.
Men plötsligt skriker någon överraskat till. Att
under finskjortan finns ännu en. Mor rusar upp så hastigt
att julgransljusen flammar till. Att vå riktigt! Men försanningen,
där är en skjorta till.
- Se märkvärdigt, säger hon, en Algot gett ha seitt
fel!
Barnen skyndar till, det är otroligt, far har fått
två skjortor istället för en. Så bra, hinner
de tänka. Det kan han behöva. Mor begriper.
- I hav da bara betala ein, säger hon, he jer i da säker
pa!
Och utan att orda mer knyter honom ihop paketet igen. Efter helgdagarna
ska hon gå tillbaka med den. För rätt ska vara
rätt, säger hon allvarligt, en människa får
inte vara oriktig!
GOD JUL till alla Hjoggbölebor från
Anita Salomonsson i Umeå, 3 december 2003
|
