En sak jag aldrig kommer att glömma är tant Emmys stöd i en svår situation. Min faster Beda Lindkvist brukade baka vetebullar på lördagsmorgnarna, något man sällan missade för man fick alltid några rejäla skivor. Den här lördagen hade hon inte hunnit baka några bullar, hon skurade golvet när jag kom:
"- Va bra att du kom, far på Lindbloms och köp såpa åt mig".
Hon tog fram den emaljerade såpkärlet och lade i sex ägg som skulle bytas mot såpa.
Det var vårvinter och blidväder så jag tog en gammal spark som stod vid bron. Den saknade det s.k. bordet så när som en bräda, där ställdes såpkärlet med äggen. Med god fart passerades Arvids mittemot nuvarande billackeringen. Där skar sparken fast i hästspillningen på vägen, såpkärlet med äggen stöp ner från sparken, alla ägg utom ett krossades. Chockad grävde jag tillbaka resterna i såpkärlet och stammande sa jag till tant Emmy när hon mottog de trasiga äggen:
"- Faster Beda vill ha såpa".
När hon såg min olyckliga uppsyn som säkert var avslöjande, tog hon kärlet, gick in i köket där hon diskade det, kom tillbaka och lade i såpan. Den beundran som jag kände för tant Emmy den gången saknar gränser. Därefter snabbt tillbaka till faster Beda. - ställde in såpan innanför köksdörren och sen raka vägen hem. Det dröjde några veckor innan jag tordes gå tillbaka till faster Beda, skuldkänslan satt i ett bra tag.

Under krigstiden på 40-talet hörde vi barn talas om en frukt som kallades bananer och vi föreställde oss att dom skulle vara väldigt goda. Så när kriget var slut skulle de äntligen komma till affären. Vi var många barn i byn som satt på Lindbloms bro-trappa och väntade på godsbilen. Så kom då Gustavsson från Vebomark med sin Daimond godsbil och bar in den efterlängtade banankartongen, en banan per person fick vi köpa. Det historiska ögonblicket var inne och den stora förväntan som vi haft byttes i besvikelse för smaken var inte alls den himmelska som vi drömt om!

När farbror John varit till stan på inköpsresa var han alltid på extra gott humör klädd i sin gråa kostym med väst och fickuret med klockkedja. Han berättade att bröderna Anderssons, som var grossister, hade bjudit på lunch. Han visade nya varor som han tagit hem och vid sådana tillfällen erbjöds alltid extrapriser. Kvitton med den s.k. "procenten" skrevs ut för hand, något annorlunda än dagens datakvitton, och var betydelsefullt, det gav ett gott intryck. Lindbloms affär har gett mig många fina minnesbilder från svunna tider.

Gustav Karlsson

Från häftet "Boa, butiken, affär'n", Cirklarnas redovisning 1999-2001, Studieförbundet Vuxenskolan