|
Barn i Hjoggböle använde 1733 öknamn på flera
personer i omgivningen. Staffan Ryggvärk användes troligen
om Staffan Nilsson. Och Erik Olofsson hade kallat soldaten Per
Sjöman för Knylen, dvs. det dialektfärgade ordet
"knil", alltså "puckel". Erik försvarade
sig med att han använt pigan Margareta Olofsdotters ord.
Denne Erik hade ytterligare öknamn i sitt ordförråd;
grannen Olof Jonsson kallade han för Tomtjuden, nämndeman
Jon Persson för Gastjuden och Lars Larsson för Stackerjuden.
Sin farmor kallade han för Råttjuderska.
En viss Olof Larsson i Hjoggböle hade barn som uppenbarligen
riktat in sig på personer med högre ämbeten; de
kallade häradshövdingen för Tjockoxen, prosten
för Njugg- och Surpär och prostinnan för Speckflamsan.
Nyss nämnda häradshövdingen var tydligen inkopplad
i fallet men förklarade att han inte kunde handlägga
målet.
Ett antal år senare, nämligen 1758, anklagar Nils
Nilsson i Hjoggböle sin svåger, drängen Anders
Eriksson, för att ha kallat honom Prinsen från Bure.
Eriksson skulle även ha kallat Nils Nilssons hustru för
Storsläpatacka.
Men det var inte bara i Hjoggböle som man var duktig på
öknamn; i Piteå hade borgaren Mårten Matsson
år 1672 kallat alla Burträskbor för skälmar
& tjuvar, vilket han möjligtvis
uttryckt med ordet Tjuvburträskare…….
Eller som i Klutmark 1754, då följande öknamn
finns noterade: Bultenbrok, Vällingglupare, Pontsiöpp
och Slingerböl.
Björn Lindholm 2005-10-03
Källa: Skellefteå Socken 1650-1790, Kulturgräns
Norr redaktör Ulf Lundström (2001)
|