|
|
||
|
|
||
|
Iakttagaren |
Denne anställdes som
kungens livläkare 1768 och avrättades fyra år senare.
Han var från Altona; ett dåtida viktigt centrum för
radikaler och upplysningsmän. Den alltmer sinnesjuke Kristian
VII behövde en livläkare och Struensee accepterade ytterst
motvilligt uppgiften. Också när han får makt är
det som om han vill förbli i och verka från periferin,
även om han blir alltmer medveten om vad det är han vill
göra med orättvisorna i Danmark. Väl involverad i
det storpolitiska skeendet registrerar han och noterar han lugnt
och sakligt, nästan distanserat, varthän det barkar. Undergången
tycks oundviklig. Ett intensivt kärleksförhållande
med drottningen, allt fler och mäktigare fiender, en enorm
handlingskraft och initiativrikedom sprungen ur en radikal förnuftstro,
en revolutionär utveckling i Danmark som hotar krossa upplysningsidealen
hindrar inte Struensee från att se allt utifrån. Hela
tiden klokt och utan egna maktambitioner, som om han var P O Enquist
själv som pojke, vid vedlåren i periferin, lång
utanför det egentliga skeendet.
|
|
|
Undersökaren
Också i den roman som är Enquists mest ryktbara, Legionärerna, (1968), om baltutlämningen, kan man hos "undersökaren", konsekvent omtalad i tredje person, uppfatta denna position som ger så unika möjligheter att kunna överblicka ett invecklat och komplicerat skeende, kommentera det och åtminstone låtsas att det går att återge någotsånär objektivt. Dramat följs från maj 1945, då balterna kommer till Sverige, till januari 1946 då utlämningen äger rum. En redogörelse för vad som hände dem efteråt ges också - Enquist mötte flera av dem i Riga sommaren 1967. Trots författarens försäkran om att han håller sig "exakt till verkligheten" kan man inte läsa skildringen som alltigenom dokumentär. Framställningen bygger på tryckta och otryckta dokument (utredningar, protokoll, brev, dagböcker etc.) och ett stort antal intervjuer, men några källor redovisas inte. Här finns en mängd litterära stilgrepp, konsekvent utnyttjade i bestämda avsikter. Kompositionen är fragmentarisk, stoffet dramatiserat i en utsträckning som knappast kan ha täckning i verkligheten. Samtalen sommaren 1945 - äkta eller påhittade - återges ibland i direkt anföring. |
Författaren - "undersökaren"
är noga med att påpeka detaljer; personer han samtalar
med nickar artigt, ler belåtet eller tycks inte vara intresserade
av själva ämnet. Allt sammantaget färgar framställningen
och invaggar läsaren i en sorts trygghet om att detta måste
vara precis vad som hände. Enquist kan på så sätt
övertyga läsaren om sin uppfattning; utlämningsbeslutet
var korrekt, ryktet om sovjetstatens hemska straff grovt överdrivna
och den starka, svenska opinionsstormen mot beslutet bidrog till
att skrämma några av balterna till självmord elelr
självstympning. "Undersökaren" vill tränga in i ett stycke komplicerad verklighet och kritiskt observera vad som hänt. Men syftet nås inte. Det som hänt går aldrig att återge objektivt. Mot slutet sitter han ensam på däck, båten för honom från Riga till Stockholm. Romanens slutord lagda i "undersökarens" mun, tonar ner lite av anspråken med hela projektet: "jag kommer ändå aldrig att förstå". |
|
|
Att förstå sig själv
Också i Sekonden (1971) använder Enquist den dokumentära metoden, vilken blev allt vanligare under sextiotalet. Ändå ges det fiktiva stoftet i Sekonden en starkare ställning än det dokumentära jämfört med Legionärerna. Den dokumentära skildringen av arbetaridrottsrörelsen i Sverige och idrotten som ideologi och kollektivism i Östtyskland underordnas den fiktiva gestalten av Christian Lindner, berättaren, och hans far släggkastaren, som på fyrtiotalet fuskade till sig stora framgångar med en för lätt slägga. Fadern avslöjas och förnedras - för att försöka förstå varför han, en "hederlig och lojal människa" börjat fuska skriver sonen ner sina minnesbilder. Fusket börjar inte på det individuella planet - det har alltid som utgångspunkt ett överordnat system. Svensk socialdemokrati överger idealen för att hänge sig åt Utveckling och Rekord, en metamorfos vars slutprodukt blir en idrott genomsyrad av borgerliga värderingar som förvandlar all mening till en fråga om rekord och stjärnkult. |
Christian blir till sist
själv också en fuskare, i kärleken. Den människa
- idrottskvinnan Gisela från DDR - som kan förlösa
honom och göra honom levande sviker han, Han är också
fast i ett system som inte tillåter sina människor att
följa övertygelser, ideal - och hjärtats röst.
Dessa tre romaner - utan tvekan höjdpunkter i Enquists litterära produktion - utgår från samtida och historiska händelser och hjälper till att tolka dem. Författaren låtsas aldrig att han kan vara alltigenom objektiv, men han strävar efter att vara det, samtidigt som han tillåter sig att vara djupt personlig i ett viktigt avseende: diktarens (livläkarens, "undersökarens", Christian Lindners) starka behov av att bättre kunna förstå sig själv |
|
| Allt hänger ihop Alla de förhoppningar och förväntningar som trots allt är vid liv i dessa tre böcker, får en mörkare spegelbild i novellsamlingen Berättelser från de inställda upprorens tid (1974). De dokumentära anspråken är inte nedskruvade: novellerna är skrivna som livshistorier från samtiden, vars många olika förlopp och skeenden blott skenbart tycks splittrade och sammanhangslösa. Allt hänger ihop även om det inte tycks så, och ingen förmår genomskåda förtryckets mekanismer, alla känner sig mer eller mindre bedragna, besvikna och alla lever de i de inställda upprorens tid. Enquist gestaltar i rapportnovellernas form det tidiga sjuttiotalets bitterhet och besvikelse, efter de förhoppningar som väcktes under sextiotalet. |
 |
|
| En kärleksförklaring Personligen anser jag att P O Enquists främsta roman är Musikanternas uttåg (1978), ett rikt orkestrerat epos som i kraft av märkliga och starka människoöden skildrade under ett omvälvande samhällsskede måste sägas tillhöra den bästa svensk romankonst under 1900-talet kan visa fram. Vi är tillbaka vid platsen för vedlåren och Enquists hentrakter i Västerbotten. Strax efter förra sekelskiftet kommer en socialistisk agitator söderifrån för att sprida den nya läran. Tillsammans med bygdens egen son Nicanor står han i centrum för denna brett upplagds roman. Mötet mellan den fromma, puritanska religiositeten och de nya tankarna om arbetarnas rätt till ett värdigare liv slutar med en krasch. Gud förblir större än Marx, men den äkta omsorg och kärlek med vilken författaren gestaltar en lång rad människor visar hans oerhörda respekt för dem. |
De är okunniga, inskränkta,
kryper för Bolaget, men de äger en värdighet och
styrs av en moralkodex - vörda överheten, arbeta i ditt
anletes svett - uppbyggd under en så svår och lång
tid att ingen socialist från kungliga huvudstaden kan rasera
den på kort tid. Ändå är det dessa människor
som skall driva på samhällsförändringen. Men
först när den socialdemokratiska rörelsen lärt
sig att respektera dem.
P O Enquists bok är en kärleksförklaring, ett
ambitiöst och levande försök att återupprätta
människor som inte passar in i den politiska mallen, men
som just därför en dag skall förändra politiken.
Här finns en omedelbarhet, en värme och en humor i handlingen
som gör boken lätt att älska och ta till sig. |
|
| Dramatikern Om P O Enquist som romanförfattare oftast utgår från historiska händelser och bidrar till nya tolkningsmöjligheter använder han som dramatiker ofta skapad litteratur. Tiden kräver nya läsningar, menar han, och hans omarbetningar, i en sedan antiken väl utnyttjad genre, visar hur nödvändigt det är att ständigt närma sig klassikerna. Ibland bidrar också författarna bakom verken med sina livshistorier. I Tribadernas Natt (1975) gestaltas en lika plågsam som intensiv könskamp mellan Strindberg och Siri Von Essen på Dagmarteatern i Köpenhamn där repetitionerna av Den starkare är i ett slutskede. I Från regnormarnas liv (1981) är det HC Andersen som är i blickfånget. Bland redan skapad litteratur som Enquist använt sig av kan nämnas Fedras och Maria Stuarts historier och, som det senaste, Anton Tjechovs pjäs Tre Systrar som i Enquists version heter Systrarna, uppsatt på Stockholms stadsteater 2000/2001. |
P O Enquists bredd och kreativitet
som skönlitterär författare och dramatiker torde
av vad jag formulerat här ovan mer än väl framgå.
Han är alldeles bestämt omöjlig att tänka bort
från svensk 1900- talslitteratur - pojken vid vedlåren
fick som vuxen sin plats vid kulturparnassen. Att Enquist utöver
författarskapet och framträtt som fri, europeisk intellektuell,
reporter och debattör i många aktuella samhällsfrågor,
gör att man inte kan känna annat än stor respekt
för hans gärningar.
|
|
| Böcker av P O Enquist Prosa Kristallögat, 1961 Färdvägen, 1963 Magnetisörens femte vinter, 1964 Hess, 1966 Legionärerna, 1968 Sekonden, 1971 Katedralen i München och andra berättelser, 1972 Berättelser från de inställda upprorens tid, 1974 Musikanternas uttåg, 1978 Doktor Mabuses nya testamente. Tillsammans med Anders Ehnmark. 1982 Strindberg - ett liv, 1984 Nedstörtad ängel. En kärleksroman, 1985 Två reportage om idrott, 1986 Protagoras sats. På spaning efter det politiska förnuftet. Tillsammans med Anders Ehnmark, 1987 Kapten Nemos bibliotek, 1991 Kartritarna. Essäer. 1992 Hamsun. En filmberättelse, 1996 Jakten på den förlorade själen, 1997 Livläkarens besök, 1999 Lewis resa, utkommer 2001 |
Dramatik Tribadernas natt. Ett skådespel från 1889, 1975 Chez Nous. Bilder från svenskt församlingsliv. Tillsammans med Anders Ehnmark, 1976 Mannen på trottoaren. Förundersökning angående mordet på doktor Plehve. Tillsammans med Anders Ehnmark, 1979 Till Fedra, 1980 I lodjurets timma, 1988 Dramatik. Innehåll: Tribadernas Natt, Till Fedra, Från Regnormarnas liv, I Lodjurets timma, 1991 Tre pjäser. Innehåll: Magisk cirkel, Tupilak, Maria Stuart, 1994 Bildmakarna, 1998 |
|
>> Tillbaka till Kultur & Historia <<