DE BORTBYTTA BARNEN


För trettio år sen utspelades i Bureå ett drama som engagerade hela svenska folket. Två nyfödda pojkar hade förväxlats på Bureå sjukstuga av en jäktad sjuksköterska. Det var hösten 1942. På kort tid hade sköterskan hjälpt sex nykomlingar till livet.
Sju år senare fastslog Högsta Domstolen att pojkarna skulle byta hem. Det innebar för ena familjen oändlig lycka - för den andra stor tragedi. För pojkarna ängslan och skräck. Idag är de bortbytta pojkarna bröder. Ena familjen adopterade den son som inte var deras.
Förväxlingen av barnen skedde när sköterskan Gudrun Larsson skulle bära in pojkarna för dagens andra matning. Sjukstugan tillämpade inte metoden med armband och nummer på de nyfödda och mödrarna. Man skrev moderns namn på en lapp och la den under barnens kudde.
I sjuksalen låg fruarna Wilma Enquist, Hjoggböle, och Dagny Svensson, Sjöbotten, och väntade på sina barn. De låg säng vid säng.
Gudrun Larsson tänkte på vilken sida av gången Wilma Enquist låg och på vilken Dagny Svensson. Hon tog barnen därefter, ett under vardera armen.


Gick några steg för långt
Hon pratade med ungarna som börjat väsnas. Då blev hon varse att hon gått några steg för långt och passerat de väntande mödrarna. Hon vände och gick tillbaks och lämnade ifrån sig barnen.
Det var den manövern som orsakade förväxlingen. Hon skulle antingen ha gått baklänges med barnen eller också gjort en ny vändning innan hon lämnade barnen.
Efter matningen blev sköterskan Gudrun Larson tveksam
- Det kan väl inte ha skett en förväxling av pojkarna, sa hon till fruarna Enquist och Svensson.
De två mammorna blev oroade. De granskade sina barn noggrant. Jämförde dem.
- Det här är i alla fall min pojke, sa Dagny Svensson övertygat.
- Då kan det här inte annat vara än min, sa Wilma Enquist. Men de här två är så lika att det nästan inte går att se någon skillnad på dem.

Samtliga bilder är klickbara
Undrade över bruna ögon
Makarna Wiktor och Wilma Enquist döpte sin son till Walter. Makarna Allan och Dagny Svensson döpte sin son till Bo.
Wiktor och Wilma Enquist hade ibland undrat över att sonen Walter hade bruna ögon. Deras förstfödde, Göran, hade blå ögon som båda föräldrarna.
I samband med förlossningen fick Dagny Svensson en hjärnblödning, och förlorade talförmågan. Hon var sen sjuklig emellanåt och brukade då lämna sonen Bo till Eskil Stenlunds i Sjöbotten.
Bo var tre år när Valborg Nordmark, änka efter Oskar Nordmark i Sjön, kom till Wiktor Enquist och berättade vad hon trodde.
- Bo Svensson är ju en direkt kopia av dig, sa hon. Jag har varit dit och sett honom flera gånger och nu är jag säker.
Wiktor Enquist såg Bo hos Stenlunds. Då blev han också säker.
Wiktor Enquist for till Bureå sjukstuga och frågade doktor Hultman, som var ansvarig där, vad han trodde.
- Låt det här vara, sa doktor Hultman. Dom är ju tre år gamla nu. Hade du kommit genast skulle vi ha kunnat ta reda på hur det är genom att titta på viktnoteringarna.
Nu var makarna Enquist intensivt engagerade. Wiktor tog kontakt med advokat Rehn i Skellefteå. Han började utreda men var snart angelägen att ge upp.
- Jag säljer hemman och kor
- Det kommer att kosta en massa pengar, sa han.
- Jag har ett hemman och fyra kor, svarade Wiktor. Jag säljer väl efter hand.
Det blev process. Makarna Svenssons och Enquist hade var sin advokat i häradsrätten. Experter på blodgrupper anlitades och antropologer. Makarna Enquist tilldömdes makarna Svenssons son Bo. Svensson förde målet till hovrätten. Det blev samma utslag. Slutgiltigen fastställdes häradsrättens dom av Högsta Domstolen.

Bild från rättegången

Walter och Bo skulle byta hem
Pojkarna Walter och Bo skulle byta hem. De var då närmare sju år. Fast rotade med mycket fint förhållande till föräldrarna.
Bos pappa var chaufför och han fick åka med honom då ha ville. Och det var han ofta. Bo Svensson började dock känna ängslan. Det var något i görningen, trodde han. Och det onda skulle komma från Hjoggbölehållet.
- Då det kom en bil från Hjoggböle-hållet for jag under diskbänken. Där var ett utrymme att gömma sig i, berättar Bo Enquist som först hette Bo Svensson.
Det blev bitterhet mellan Bos och Walters föräldrar. Allan och Dagny Svensson vägrade lämna ifrån sig pojken Bo. Och Bo ville för allt i världen inte skiljas från dem.

Högsta domstolen hade sagt sitt
Landsfiskal Thorelli i Skellefteå ringde upp polisman Petrus Lundkvist i Bureå och beordrade denne att hämta Bo hos Svenssons och föra honom till Enquists. Det skulle ske utan att någon utomstående visste om det. Folk hade börjat engagera sig i hög grad. Det vore ett brott, menade man. Att skilja sjuåringar från deras föräldrar och tvinga på dem nya.
I skymningen 23 mars 1949 kom Petrus Lundkvist i droskbil till Svenssons i Sjöbotten.
Petrus Lundkvist var då 51 år och känd som lugn och sansad polis. Han talade med makarna Svensson om skyldigheten att följa lagen. Högsta domstolen hade sagt sitt.
Det var gråt och förtvivlan och vädjanden. Allan och Dagny Svensson var så fästa vid Bo att de lika gärna kunde dö om han togs ifrån dem. Han var deras son!
Allan Svensson insåg att det ändå måste ske. Han kände att han och Dagny måste acceptera myndigheternas beslut.


Mamma och pappa, rädda mig!
Bo höll sig undan och var oerhört rädd. När polisman Petrus Lundkvist tog tag i honom och lyfte upp honom i famnen slog han ifrån sig och skrek att mamma och pappa skulle rädda honom.
Föräldrarna kunde inte annat än stå och se på när polismannen bar ut Bo. Bi fick tag i dörrposten och försökte komma loss, men det bar av ut på bron. Då fick Bo tag i en brostolpe och höll så hårt kring den att han förlorade ena stöveln när polismannen och mamman drog åt var sitt håll.
- Jag var då i en sån stämning att jag inte visste vad det var fråga om, berättar Bo.
- Det mest bestämda minnet från hämtningen är att jag saknade en stövel. Jag hade nyss fått ett par nya som nådde ända upp till knäna. Jag fick aldrig igen stöveln.




Två pappor och två mammor
Sen Bo blev litet äldre hade han likväl två pappor och två mammor.
- Det fungerade fint. Jag minns när jag tagit starkt första gången. Då kunde jag inte gå hem till pappa Wiktor. Han var närmast blåbandist. Istället gick jag hem till pappa Allan. Han brukade ta. Där sov jag ut och blev bra.
Walter Enquist, som egentligen skulle ha hetat Svensson i efternamn, kände inte mycket av byteshistorien. Hans biologiska föräldrar ville inte ha honom, eftersom de ansåg att Bo var deras son, inte Walter.
Bortbytingarna blev bröder
Då adopterade Wiktor och Wilma Walter. Bortbytingarna blev bröder.
Och Walter kom att känna samhörighet med Allan och Dagny Svensson. Han var hos dem ofta. Nu är Allan död, men han har fin kontakt med mamma Dagny.
Bröderna eller vännerna Bo och Walter Enquist är nu 37 år (OBS! Detta är alltså skrivet år 1980) Utifrån sett vore det nära till hands tro att de vore psykiskt skadade av det de upplevde som sjuåringar.




Vänner på ett bättre sätt
Det verkar snarare tvärtom. De tycks ha fått mera än andra uppväxande. De är harmoniska. Skämtar om de tragiska ögonblicken istället för att låta ögon tåras. Bo bor i Älta i Stockholm och är gift med Christina. Han är taxichaufför. Mycket nöjd med tillvaron. Hälsar regelbundet på hos mamma Dagny i Sjöbotten och mamma Wilma och pappa Wiktor i Skellefteå, som flyttat från Hjoggböle.
Walter är gift med Eva. De har rustat upp en stor gård vid Hjoggbölesjön som de köpte av Evas far. På andra sidan sjön bor Evas föräldrar. De kan semaforera till varann om vem som ska bjuda på kalas.
Walter är svetsare på Sinus i Bureå, som nu är i konkurs. Ingen ängslan för det. Som svetsare får han arbete ungefär där han vill ha det.
- Aldrig lämna Hjoggböle!
Han har Eva och sonen Ulf, 10, och Anna, 7, och hunden och katten som mest är i famnen på barnen.
Bo och Walter känner sig inte som bröder. De är vänner på ett bättre sätt.


" De Bortbytta" härrör från en artikel i Aftonbladets söndagsbilaga den 16 november 1980. Artikeln är inte publicerad i sin helhet, och den är även redigerad. Bilder tagna av Thor Lindgren.

>> Tillbaka till Kultur & Historia <<