|
Hej alla Hjoggbölebor!
I år tänker jag mest på papper! Bland annat på
det röda crepepapper som tant Vava på andra sidan vägen
virade runt blomkrukorna till jul, på julrosorna i kammarfönstret
hemma, även de i en sorts förädlat papper. Jag
tänker på små, oansenliga saker köpta hos
Lindbloms på Västra eller Algots och Konsum i Forsen.
Svarte Petter kanhända, en penna, en kartong färgkritor,
ett ritblock, mer var det inte, saker som vi andlöst och
i smyg för varandra lindade in och knöt ihop.
Och så julbonaderna. Visst minns vi dem, de så förunderliga
pappersbonaderna, och den längtan och det oförklarliga
vemod en sådan kunde förmedla. En romantisk bild av
julefrid och ostörd familjelycka. Så snart julbonaden
med tomtar, juleljus och rågade grötfat kommit upp
på väggen, förvandlades det gamla köket uppe
på Salmonsbacken. Blev varmt och ombonat och fyllt av förväntan.
En stämning som vi, med alla medel försökte hålla
vid liv under juldagarna men som fram mot nyåret började
falna och te sig en aning främmande. Vem kunde väl tro
på tomtar och evig lycka? Men än förtrollade oss
bonaden, än fick den våra hjärtan att klappa.
Aldrig blev den oss riktigt likgiltig. I många hem lär
den ha blivit sittande ända tills påsken närmade
sig och en annan bonad, då med en helt annan bild av lyckan,
en mer verklighetsförankrad! Krossade äggskal och yrvakna
små kycklingar.
Allt detta utifrån ett besök på Geriatriska kliniken
och en avdelning med förvirrade och svårt sjuka demenspatienter.
På väggen över kaffebordet hänger en glasad
och fint inramad pappersbonad med julmotiv. Varm och gosig hemmiljö,
öppen spis, rykande grytor och en storskäggig gammaldags
tomte med välfylld jutesäck. Kvinnorna runt bordet blir
också uppmärksamma på bonaden och ett under sker.
De väcks ur sjukhusdvalan och ser klart en stund, minnen
träder fram och berättelser! Jag kunde ha suttit där
hela dagen, jag kunde ha suttit där än!
Anita Salomonsson/God Jul från Göran
och mig på Skolgatan i Umeå och Gott Nytt år!
|