| OM
LUDVIG "LUDDE" LIND
|
Nedan ytterligare ett utdrag
ur "Berättelsen om Hjoggböle" skriven av Sven
Markgren (1901-1982), född i Stockhom men uppvuxen i Hjoggböle
och utflyttad från byn 1918. Sven's mor var från Hjoggböle,
hette Anna Lundgren (1874-1915), sedermera gift Markgren.
"Berättelsen om Hjoggböle" sammanställdes
av Sven Markgren i Uppsala september 1981. |
|
Ludvig Lind, född 13/6 1861, gift med Teresia lindkvist,
född 14/1 1870, dotter till Vilhelm Lindqvist, Forssvedjan.
Även Linds hemman var ur nr 3 1/17 mantal. Ludvig kallades
allmänt för ”LeinLudde”, de bodde i gård
av Västerbottens-stil. Men även den blev under senare
tid riven och ersatt med en modern gård. Linds hade sex
söner och fem döttrar.
Till Canada emigrerade dottern Nanny. De andra döttrarna,
de flesta gifta, bosatte sig på olika platser. Sönerna
blev jordbrukare i byn och sonen Edvin skötte om hemgården,
nu i nittioårsåldern är han bosatt på ålderdomshemmet
i Bureå. Arvid, en av dy yngre sönerna, var min skolkamrat
och vi brevväxlade med varandra. Tyvärr blev han sjuk
och levde ej så länge.
Ludde sysslade mycket med stenhuggeri. Under hans tid skulle de
som byggde hus ha en sockel av huggen granit. Landsvägbroar
och trummor hade fästen av granit.
Han var mycket intresserad av fiske, det var ryssjor, långrev
och metspö, det fanns ju även andra fiskredskap. På
långreven var mask betet. En gång var jag med honom
för att lägga ut långreven, på kvällen
satte vi på mask och lade ut den. På morgonen dagen
efter vittjade vi den och fick något småfisk och en
gädda som vägde drygt åtta kilo. En rekordgädda
den första och förmodligen den sista jag skulle vara
med om att fånga.
Ludde fick använda allt sitt kunnande för att få
den i båten. För honom var det ej någon sensation,
ty han hade fångat många storgäddor i sin tid.
Längre tillbaka i tiden innan en mindre fors i Bureåälven
rensades bort, steg vattnet i träsket och svämmade över
in i småskogen kring vissa stränder.
Där blev det idealiska lekplatser för fisken, detta
skedde på våren. Den tiden var det också mycket
fisk i träsket. På våren när ryssjor och
langnar var utsatta hände det att de fick dessa fulla av
fisk. I senare tid har fisken minskat i antal och det tillkommit
många sportfiskare och fångsten har blivit mycket
mindre.
|
Ludvig "Ludde" Lind född
1861, död 1935 |
H os Linds var det alltid glatt och skämtsamt. Jag var
ofta där som barn och trivdes bra. Ofta fick man en sockerbit
som höggs ur en sockertopp. Bitarna var ganska stora, större
än i andra hem, därför var jag säker på
att Linds var mycket rika.
Ludde var en slagfärdig man då det gällde att
ge svar eller forma egna meningar. En gång var det en
jägmästare (möjligen lantmätare) i byn på
en förrättning. Nu var denne man känd för
att vara så argsint. När nu Ludde och andra bönder
voro samlade för att vara med om förrättningen,
sade jägmästaren:
”Då börjar vi”.
Då säger Ludde:
”Ve vetta eint åm ve tåras fali om”
(översatt; ”Vi vet inte om vi törs följa
honom). Ludde talade sitt landsmål.
”Varför det då?”, säger jägmästaren.
Då svarade Ludde:
”Faltje pastaa att han jer se ärii (folket påstår
att han är så argsint).
Jägmästaren sa då endast:
”Kom nu”. Den dagen var han vid gott humör,
han tyckte om folk som sa sin mening om ett och annat.
De söndagar ingen predikant höll högmässan
och predikan i skolhuset, brukade Ludde läsa ur postillan
dagens predikan. Han var duktig att läsa, det gick raskt.
Även vi barn och ungdom skulle vara med i skolhuset, många
gånger tyckte vi det blev långsamt.
När Ludde läst ganska länge sträckte man
på sig för att se om det skymtade något blankt
blad då han skulle börja med en ny sida, ty då
visste vi att det snart var färdigt med läsningen.
Men det var ej alltid så säkert. Ansåg Ludde
att det gått för fort och det fanns tid kvar, kunde
han börja läsa ytterligare en predikan tills han ansåg
det vara full tid.
Linds bodde på östra sidan om byavägen och Anton
Anderssons på den andra sidan.
|
>> Tillbaka till Kultur
& Historia <<
|