Under hösten fick jag ryktesvis höra att så var fallet, en familj från Skellefteåtrakten skulle finnas i staden och jag fick ett telefonnummer att ringa. Samtalet besvarades av en kvinna, Linnea, som jag bedömde var i 60-årsåldern ( en rejäl missbedömning visade det sig, hon var i själva verket drygt 80 år ) och javisst, hon var född i Tvärliden, Norsjö, 1901 medan maken, Hugo Olsson, var från Bissjön, Lövånger, född 1900. Relativt snabbt fick jag träffa familjen Olsson och allt sedan detta möte har vi hållit kontakten under årens lopp. Hugo hade vid detta tillfälle nyligen drabbats av en smärre hjärnblödning, satt nu i rullstol och var, skulle det visa sig, tyvärr väldigt svår att kommunicera med. Han avled en kort tid efteråt. Linnea berättade sedan vidare, mycket vital och pratglad, om sin familj i Muskegon och släkten i Sverige.

Ett flertal syskon fanns i Sverige bl.a. två systrar boende i Skellefteå varav den ene på Axvägen, ungefär 200 meter från mitt dåvarande hem på Alhemsgatan!. Bland de totalt elva syskonen finns Martin Lundström, mera känd som "Guld-Martin" efter sitt OS-guld i S:t Moritz 1948. Han är idag 81år, bor i Umeå, och fortfarande aktiv i skidspåret. Det visade sig att Linnea hade utvandrat till USA tillsammans med maken redan 1927, strax efter de gift sig, där de då slutligen hamnade i Muskegon. Familjen Olsson, som naturligtvis sedermera kom att heta Olson, utökades efter hand med tre barn, två pojkar och en flicka. De är Ronald (Ron) och Doreen, som båda bor i Muskegon samt Rolf som lever i Brasilien. Av dessa har jag bäst lärt känna yngste sonen Ron, idag 60 år gammal . Han bor ca 200 meter från Lake Michigan i ett litet trevligt hus där man vid ett besök snabbt blir varse om starka anknytningar med Sverige. Det första som möter en besökare är nämligen ofta en svensk flagga och skylten "Sandstugan", för sand finns det gott om, ibland både i och utanför huset! Ron har ett förflutet som lärare, numera är han pensionär, sköter ofta om sin mor och guidar ibland på Muskegons konstmuseum. Han talar för övrigt i stort sett flytande svenska, behärskar matlagning utomordentligt väl och är tack vare ett nyligen uppkommet dataintresse en flitig besökare på svenska "websajter" bl.a. på Hjoggböle's hemsida.

Genom detta intresse kan vi numera kommunicera flitigt via e-mail men min stora förhoppning är naturligtvis att få se Ron i Sverige. Något som förmodligen inte bara jag skulle se fram emot utan även många släktingar här i Sverige. Ron har besökt Sverige tre gånger tidigare, första gången 1949 tillsammans med sin mor, ett besök som faktiskt uppmärksammades i Norran. Hur kom det så att det nygifta paret bestämde sig för att emigrera? Jag ber sonen Ron att förklara och om möjligen hitta orsaker. Ron berättar:
"- Min far diskuterade aldrig i detalj varför han emigrerade. Så här i efterhand är det enkelt att önska att jag skulle tagit reda på mera fakta, men när du är ung verkar sådana saker inte särskilt viktiga. Jag vet att han inte var speciellt lycklig i Bissjön, han liknade det närmast vid ett fängelse. Hugo uppfostrades i en familj bestående av konservativa kvinnor (fadern gick bort i tidig ålder) därmed inte sagt i en ovänlig miljö. Han talade ofta om det stela sociala systemet i Sverige vilket omöjliggjorde avancemang och likaså ansåg han inte att det var nödvändigt att stödja kyrka och kungahus med skattepengar. Han utbildade sig i Katrineholm på Tekniska skolan, jag tror det var där han för första gången kom att tänka på emigration. Linnea träffade han i Hällnäs, som jobbade på ett hotell där.
Även om hon aldrig berättade orsaken till emigrationen kommer jag ofta ihåg att hon nämnde ordet "amerika-feber". Hon var ung och kär, att flytta till Amerika sågs förmodligen som ett stort äventyr. På senare år undrade hon ofta hur hon kunde lämna sin stora och kära familj för det okända. Kort efter ankomsten drabbades USA och stora delar av världen av en stor depression. Hon ville då återvända hem men vid den tidpunkten var mina syskon födda och till detta bör man lägga det faktum att Hugo aldrig någonsin övervägde att återvända till Sverige, inte ens för en visit. Pappa kom till Amerika med ett el-ingenjörsdiplom i fickan men fick aldrig användning för det. Han var nöjd med att försörja familjen genom arbete på "löpande bandet" fastän jag tror att det fanns möjligheter för honom att få ett bättre arbete på kraftbolaget.
Han hävdade alltid att språkbarriären var orsaken, men det är nog inte hela sanningen ty han var en komplex person. Hur det kom sig att de hamnade just här i Muskegon det vet jag egentligen inte. Att fråga Linnea idag ger inte heller några svar ty minnet sviker på vissa punkter".

Linnea Olson, omgiven av två av sina barn, Doreen & Ron

Sommaren 1984 besökte jag återigen Muskegon nu tillsammans med min mor, Ulla. Linnea och Ulla fann varandra tämligen snabbt och det hände sig ofta att Ulla hjälpte till med vissa göromål i hemmet, vilket jag själv också kunde få ta del av. Ett sådant tillfälle var när jag hjälpt Linnea med lite husskötsel; på vissa delar av taket hade gräs lyckats rota sig och detta kunde jag snabbt ta bort utan någon större ansträngning. Telefonsamtalet till sonen Ron som följde efter denna insats minns jag särskilt väl, det började så här; "ohh Ron, you must komma å see, Björn har cuttat bort gräset på roofet!". Språket var som det ofta var, en salig blandning av svenska, i viss mån bondska, och engelska. Långt ifrån grammatiskt fulländat men fullständigt charmerande.

1990 tillbringade jag tre sommarveckor hemma hos Ron i Sandstugan. Linnea bodde själv hemma och var fortfarande mycket pigg. Besöken hos henne var alltid lika trevliga, de har förblivit goda minnen. Hon berättade gärna och ofta om sitt liv i Sverige, namn som Hjalmar Branting och Gustav V nämndes på ett sådant naturligt sätt att man kunde tro att deras leverne försiggått endast några år tillbaka i tiden. Idag när vi skriver 1998 har Linnea hunnit bli 97 år gammal, hälsan är väl inte fullt lika bra så att nu finns personer i hennes omgivning till hjälp. En tillfällighet var det att jag lärde känna Linnea och hennes familj och jag hoppas verkligen att få möjligheten att träffa henne igen, hon kommer för mig alltid att förbli en enastående person. Hon utgör dessutom, anser jag, en länk i vår emigrationshistoria.
Björn Lindholm, Västra Hjoggböle i december 1998.

( PS. Denna text var skriven i december 1998. Den 13 september 1999 avled Linnea, i en ålder av 98 år. Tyvärr sågs vi aldrig mera efter sommaren 1990, men minnena består.
Björn Lindholm den 18 februari 2001)

Tillbaka till Kultur & Historia